Mer om talangtävlingar på tv

Det här blir ett långt inlägg men jag hoppas du tar dig tid att läsa det.

 

Jag har ju tidigare skrivit en del om talangtävlingar i tv.

 

Jag har alltid tyckt att det är synd att varieté- och skådenummer får så kort tid på sig och sedan ska de bedömas av domare och ju elakare domarna är desto ”bättre tv” blir det.

 

Tack och lov har Tobbe Trollkarl suttit i den svenska juryn i programmet Talang i TV4. Han har ett hjärta för varietén och skådenumren OCH kunskapen att bedöma, till skillnad från den amerikanska juryn i America’s Got Talent.

 

Sveriges Magi-Arkiv skriver om ett ”nytt tv-koncept” i Barnkanalen som i korthet beskrivs som följande:

 

Varje artist (4 per program) ska ha förberett ett framträdande på 2 min och 30 sek (varken mer eller mindre) som de framför på en scen. Publiken har mentometerknappar som de trycker på när de tröttnar på artisten på scenen. När 50% har tryckt slocknar strålkastaren riktad mot artisten och framträdandet avbryts. Detta innebär att man kanske bara får stå på scen någon minut. Den artist som publiken slutligen ger längst tid i Rampljuset vinner och får komma tillbaka till ytterligare ett program och kanske även till finalen.

 

Publiken ska alltså bestämma om det som är på scen duger eller ej.

Här är det verkligen förnedrings-tv på gång samtidigt som tv får ett enormt billigt program producerat (absolut ingen ersättning utgår till de deltagande). 

 

När stand-up kom till Sverige första gången (och ingen direkt visste vad formen gick ut på) sattes det upp en stor tävling på Berns’ Salonger i Stockholm. ”Ståuppkomiker” (läs: bondkomiker och revyskådisar) körde sina ”Kålle å Ada-vitsar”.

Publiken skulle avgöra genom att de hade små gula skumgummibollar som de skulle kasta på komikern om de inte gillade det de såg.

Detta tyckte publiken var så festligt att de kastade så fort de fick chansen. Ofta bollar som var indränkta i öl eller annan vätska.

Förnedringen av komikern på scen var enorm men redan då (slutet på 80-talet) skulle det visst vara ”bra tv”. Tack och lov så gjordes bara ett par program eftersom folk inte förstod vitsen att se ett program med komiker som inte ens hinner komma in på scen innan han eller hon överöstes med bollar. 

 

Självklart kommer det här nya programmet och nästa års Talang att locka flera lycksökare som vet att enda sättet att slå igenom i Sverige i dag är via tv och vad man gör och hur förödmjukad man blir i tv spelar i stort sett ingen roll, bara man syns där.

 

Förut var kändisar KÄNDISAR för att de gjorde något bra. Nu blir man kändis om man är kåt ensam mamma/bonde/norrlänning/etc eller bara kopulerar och super i tv och fläker ut sitt privatliv för allas beskådan.

 

Att förnedras i tv är numera ”bra tv”.

 

En av världens främsta magiska kreatörer och illusionsmakare, Jim Steinmeyer, skrev i senaste numret av den magiska facktidningen GENII följande om dessa talangtävlingar i tv som kanske får er som inte är varieté- eller skådeartister att förstå vad det hela går ut på och den enorma kärleken till folk som uppträder.

Han skriver ur amerikanskt perspektiv, men som ni ser går det hela igen även i Sverige:

 

Magicians today seem mystified that there’s so little presence of magic on television. The days of the flashy magic television special are gone.

David Blaine and Criss Angel have a very different formula, which has managed to grab a new audience. But you have to realize that in recent years, magic has waned because there is no longer a fashion for variety.

In the 1970s, there was still a tradition of variety on television: Ed Sullivan, Carol Burnett, The Hollywood Palace, and Dean Martin. Magic specials were variations on the variety show format.

Today, variety survives only in some weird, geneticallyaltered, hybrid form, part reality show, part game show, part freak show.

America’s Got Talent (USA:s motsvarighet till Talang i TV4. Johns anm.) is the weirdest example of this, a program that pretends to bring variety back to television (or even more astonishingly, pretends to Judge ”talent”). These shows aren’t really in search of variety or talent, but some narrative that will elicit tears, or cheers, or oohs and aahs from the audience.

The program propels itself forward in breathless expectation that the next person stumbling out onto the stage will be a little girl, carrying a teddy bear, with tears in her eyes. She’s an orphan. She’s been abused. And now she’s going to sing the aria from Madame Butterfly. Maestro, if you please.

Our overseas readers might be surprised to read of the strange twists and turns of American television. Last month, in the latest incarnation of America’s Got Talent, we saw Jonathan and Charlotte Pendragon (han är en av världens mest meriterade illusionister. Johns anm.) competing with their version of the famous Metamorphosis illusion.

I had to groan when, despite their expected pictureperfect presentation, one of the judges wanted to see Jonathan’s scar from his recent surgery and then gave them the thumbs-up with the remark, ”You’ve suffered for your art.”

Yes, first things first. Look for the sensational story, the tearjerker, the oddity. That’s what this sort of variety has become.

And now, bring on the little girl with the teddy bear.

Back in the days of vaudeville, no one really cared if the juggler was an alcoholic, or an abused child, or his wife just left him, or his legs hurt.
He walked onstage, he juggled for 12 minutes, and, if you liked him, you paid for a ticket next time he appeared in town. Audiences were too busy being entertained to worry about all the rest of that stuff.

When the comedian George Carlin died last month, one of his obituaries mentioned a line from his performances. I think that he had it just right.

”If you’re born in this world, you’re given a ticket to the freak show. If you’re born in America, you’re given a front seat.”

I was recently talking to a professional magician about America’s Got Talent and the treacherous process of appearing on that show, how the crowd is encouraged to boo or cheer, and how churlish remarks or casual dismissals are all part of the ”game.” I know that some magicians have wondered whether this was a good showcase for The Pendragons who are, after all, a ground-breaking illusion act and probably due more respect than, ”Show me your scar.”

But let’s be honest, a number of good, solid magicians have also negotiated the stage on America’s Got Talent. Nathan Burton, Kevin James, and Bruce Block, among others, have all held on for several weeks by the skin of their teeth, and emerged with newfound recognition.

And when you’re a performer, you perform. You find the best venues, you chose the best material, and you take your best shot.

I remember talking to the late Alan Wakeling about the magic doldrums in the 1950s, when he developed an act to work coffee houses (not too different from our Starbucks’ franchises today). Not a great place to work. Not great crowds. , don’t think Alan was crazy about working in coffee houses.
But performers … perform!

At the same time, we have to recognize that magic won’t really be back, in force, until variety is back in the consciousness of the American public.

Right now we’re all sitting in the front row at the freak show, pretending that we’re all watching something more sophisticated. It’s the best we can do under the circumstances. If you think my analogy is too harsh, I don’t mean it to be.

Remember that AI Flosso (en legend inom trolleriet i USA. Johns anm.), one of the great, beloved magicians of the last century, performed for many years at the sideshow at Coney Island … Literally.

Performers perform.

En åsikt på “Mer om talangtävlingar på tv

  • 10 augusti 2008 kl 11:42
    Permalink

    Bra rutet, John! De insatser dagens tv gör i och för vår bransch, kan få mig att undra, om jag en gäng i världen (det känns som 1000 år sedan)verklien höll på med det.
    Rolf Carlsten/Charlie Stone
    En gång tv-producent!

Kommentarer är stängd.