Lite bilder från senare tiden…

Vicky 70

Var i går på Vicky von der Lanckens 70-årskalas på Berns’ Salonger i Stockholm. Vicky är ju Sveriges nöjesdrottning. Mitt management, som sköter alla mina bokningar,  heter t ex Artist- och Eventbolaget Saarinen & von der Lancken.
Vicky hade ställt till med fest i just nöjets tema. Fantastiska nummer från olika teateruppsättningar (ÄLSKAR t ex se Rennie Mirro dansa och uppträda)., makalösa tal…ja, allt var suveränt.
Det var en FANTASTISK kväll som gav en feel-goodupplevelse som räcker ännu.

Vilka som var där från nöjessverige? Ja, det är lättare att säga vilka som INTE var där.
ALLA var där (däremot var jag den enda trollkarlen representerad).

Nu väntar jag på Vickys 80-årskalas.

Dubbelgig: Berns’ Salonger och Hasselbacken

Dubbelgig: Berns’ Salonger och Hasselbacken

Fredagen bjöd på dubbelgig. Ett stort reseföretag hade samlat 450 av sina anställda till julfest på anrika Berns’ Salonger i Stockholm. Jag gjorde min show hyfsat tidigt och sprang sedan direkt av scen och in i en taxi som tog mig i ilfart till Hasselbacken på Djurgården där ett oljebolag väntade med sina 230 personer från ledningsgruppen.

Båda gigen gick kanonbra och jag hade energi över att göra minst två gig till. Men denna gång fick det bli taxi till min parkerade bil i City och sedan hemfärd i natten.

Såååå.. Journalister har känslor?!

nyhetsankorna

Profilerna Malou von Sivers, Lennart Ekdal, Peppe Eng och Lena Smedsaas satte upp brunchrevyn ”Nyhetsankorna” på Berns. Föreställningen blev slaktad i Dagens Nyheters recension så nu läggs föreställningen ner.

Journalisterna rasar enligt Aftonbladet. Lennart Ekdal är blixtförbannad, Lena Smedsaas är arg och Malou von Sivers mår så dåligt att hon vill inte ens svara i telefon.

Stackarna….

Välkommen till showbusiness!

”Folk är ledsna. Det var en helt vettlös, illvillig och skadeglad recension. Att kräkas över oss på det sättet är helt oförsvarligt”, säger TV 4-profilen Lennart Ekdal.

Men det här är inget nytt.
Såhär – och värre ibland – skriver deras kolleger om shower, teaterföreställningar och liknande uppsättningar i stort sett vare dag.
Inte är det någon som tycker synd om artisterna inte. De får skylla sig själv, tycker recensenten och försöker överträffa kollegan i spydgheter utan att ta showen eller föreställningen för vad det är.
Är man recensent kommer man ingenstans genom att se saker för vad det är, jämföra dem med liknande shower i Sverige och se det positiva i showen eller föreställningen. Nej, ju jävligare , osakligare och elakare man är, desto mer ryggdunk får recensenten av sina kolleger vid tidningens firmafest.
Ju elakare du är på artister bekostnad, desto bättre jobb och mer känd blir recensenten.

Att skriva en recension som är vettlös, illvillig och skadeglad är inga problem. Men om journalister försöker sig på att bli artister så är det synd om dem.

Vettlösa, illvillig och skadeglada – och för att inte säga osakliga och okunniga – recensioner får varje artist som ställer sig på offentlighetens scen…

Stackars fula (nyhets)ankungarna…

Välkomna till showbusiness!

”I publiken i kväll sitter…”

När andra artister besöker en show blir man oftast glad.
Oberoende på vem det är så känns det alltid hedrande, men man kan inte komma ifrån att när en världsartist sitter i publiken blir man enormt stolt och glad.

När jag och ficktjuven Bob Arno hade krogshow på Berns’ Salonger i Stockholm 1997 fick vi besök av ingen mindre än David Copperfield. Han gjorde sin show på Globen och ville se vår show.

Vilken ära.

I slutet av showen gjorde vi som man gör när man har prominenta gäster i salongen; Vi tog en mikrofon och berättade för publiken att en av världens största magiker fanns i publiken och Copperfield reser sig upp, får en spotlight på sig och vinkar till publiken.

WOW! Jag glömmer det aldrig.

När jag var i Las Vegas 2003 såg jag Amazing Johnatans show på stripen. Visste att Copperfield skulle komma in i Las Vegas dagen efter så jag blev inte förvånad när Amazing Johnathan presenterade Copperfield på samma sätt som vi gjorde för vår publik.

Det var bara det att Amazing gjorde det av en speciell orsak och det finns ett klipp på det också…

Roberts låda

Rivierans Guldgossar spelas på Cirkus i Stockholm för fulla hus.

Eftersom jag gjorde mig klar i scenens vingar så fanns hela rekvisitan för föreställningen runt mig.

På en hylla hittade jag en låda märkt ”Roberts låda”. Det var alltså Robert Gustafssons låda för småting man kan behöva under föreställningen (halstabletter, servetter etc).

Robert Gustafssons låda

Drog mig till minnes en förmodad skröna från början av 90-talet när min polare Labero gjorde sin första succé på Berns’ Salonger i Stockholm (en show jag var magisk konsult till).
Ute i baren spelade Killinggänget sin ”I manegen med Glenn Killing” och gjorde sin första stora succé. De spred ut att de varit bakom scen på stora scenen och pinkat i en av Laberos lådor.
Vad jag vet är det en skröna fast jag kom att tänka på detta när jag såg ”Roberts låda”.

Kanske jag skulle….    ;-)

Tungjobbat på Berns’

Scenario: Kanske 80 personer varav de flesta var 20 – 25 år gamla och jobbade för ett livsmedelsföretag i en av de ”välbärgade” stockholmsförorterna.

Enda underhållningen för kvällen var jag och en discjockey.

Placering av borden var gjorde med det fruktansvärda dansgolvet i prioritet, vilket innebar att publiken satt långt borta från scen med dansgolv mellan, vilket gör kontakten svårare. En miss ingen kunde göra något åt, tyvärr.

De hade druckit ordentligt och stämningen kändes konstig när jag iaktog dem en stund innan showtime. De flesta betedde sig nästan som om de inte ville vara där. Att det var något de ”måste” göra så för att underhålla sig själva prioriterades drickandet och mobiltelefoner och SMS.

Min entré drog ut på tiden vilket gör det tuffare för varje minut.

Jag kommer in på scen och får direkt höra. ”Joe Labero” skrikas av en ung herre då jag sa att jag var trollkarl.
Lustigt att detta sker tre gånger på kort tid när jag nyligen i denna blogg listat vad folk brukar säga.
Han fyllde på med ”- Fast du är snyggare än Joe Labero” vilket fick mig att förstå att det måste vara en del stänkare innanför västen på killen.

Det var skönt att få slita hund för en gångs skull. Det var ett tag sedan.
Här fick jag ta i alla knep jag kunde från grova ”hecklerstoppers” till att hantera ”balla killen” på scenen och i publiken till att ta till så mycket energi jag kunde.
Gjorde ändå 50 minuter och slutapplåderna var bra. Inte fantastiskt, men bra.

On The Road by Night
E4:an norr om Stockholm på natten

Kände mig väldigt trött när jag styrde bilen hemåt vid 23-tiden. Nu ska jag vara ledig från shower och flackande tills på torsdag då Örebro väntar.