Europachefer

Dubbelgigg!

Kom till Clustret på Södermälarstrand vid 18-tiden.

Linda Lampenius soundcheckade med magen i vädret. Hon är ju gravid och hon ser ut att trivas med det.
Kul! Det är hon värd.

Snabb soundcheck innan Telia Soneras europachefer kommer med VD Lars Nyberg i spetsen.

Det är ingen risk att man få en färgchock med chefer på den här nivån.
Alla har mörka kostymer (även de fåtal kvinnorna) och vita skjortor.
Två eller tre ”chockar” med att ha en röd slips.
Man ser dem knappt stå och mingla med en drink i handen längst bort på denna bild.

 

Däremot fick vi kanonmat i greenroom.
Detta var bara förrätten:

Jag jobbade i slutet av förrätten.
Alltid speciellt att jobba för företagsledare och chefer i den här digniteten. De passar på varandra och i detta fallet känner de inte alla varandra.
Man får jobba på som attan men de verkade nöjda när jag på pricken 30 minuter senare går av scen.

Går direkt av scen och hämtar upp min CD från teknikern och tar min väska och ytterkläder, som han vaktat under showen, och går direkt ut till min bil för at snabbt ta mig till Bålsta ca fem mil från där jag befann mig nu.

Energilöst gigg

Giget i går på Clustret gick bra men jag hade ingen energi. vet inte vad det är men plötsligt kändes det som om all energi rann ur mig och jag blev enormt trött (hade i och för sig sovit dåligt i Oslo).
Ungefär som man känner sig innan man få influensan… 

Jag fick hela tiden tänka på att trycka på med energi men jag kände att jag inte riktigt orkade.
Publiken var också ganska tyst och stillasittande (kanske berodde på ett glas vin till maten bara och att det är en statlig myndighet jag jobbade för).

Tur att det var ett tidigt gigg så jag kunde ta mig hem i hyffsad tid.

 

 

Nu är det packning för elva dagars kryss. Vi ska möta upp Janne Malmsjö och Göte Wilhelmsson på måndag i Göteborg innan vi seglar iväg mot Nordkap. Två gigg gör jag på elva dagar och jag har familjen med mig. Det ska bli skönt.

 

Med andra ord kommer detta vara det sista blogginlägget på ett tag.

 

Tillbaka igen i slutet av juni.

 

Tills dess får ni njuta av Tommy Cooper och hans flasktrick:

”Snus-fest”

I går jobbade jag för det multinationella företaget Phillip Morris som introducerade ett nytt snus vid namn 1847.
Europachefen var influgen från Holland plus Philip Morris-anställda från de övriga nordiska länderna och lite var stans från Europa.

Platsen var grottan precis bredvid Clustret på Söder Mälarstrand i Stockholm. En skönt ”ruff” lokal. 

Logen var lite speciell måste jag säga. Den var i det ruffaste laget så jag satt utanför i loungen en trappa upp. Där hade jag utsikt över publiken:

Logen delade jag med The husbands som består av en samling sköna snubbar med Lasse Lindbom i spetsen. Är det rock n’ roll som gäller så ser det ut såhär i logen:

En back öl och tre Ramlösa. Ramlösan var min beställning.

Showen gick kanon. Eftersom det var mest svenskar i publiken gjordes det mesta på svenska men även på engelska samt det lilla norska, tyska, danska, franska, finländska jag kan.

Jag blev inropad två gånger dessutom så det var roligt som attan.

Mest glad var jag att halsen fungerade. Fick ett återfall och svåra stickningar innan show igen. Ska nu till en halsspecialist nästa vecka som ska kolla upp det hela.

Lämnade stället samtidigt som The Husbands äntrade scenen.

Jäklar vilket bra band det är. Vilka musiker. Hade det inte varit för att jag hade en bit att köra hade jag stannat och lyssnat.

Åker hem i den underbara sommarnatten. Det är så vackert nu.

När jag svänger av vid Månkarbo vid halv ett-tiden ser jag en rävfamilj vid vägkanten. Lite senare en kaninfamilj. När jag är hemma stannar jag upp och tittar upp på stjärnorna som lyser trots att himlen inte är helt svart.
Vad det är vackert!

Jag säger som Bob Dylan: ”It frightens me the awful truth, of how sweet life can be” 

Ett scenario…

OK, försök se detta scenario framför dig:

Lokalen är Clustret, en mycket suverän festvåning på Söder Mälarstrand i Stockholm.

Clustret, Söder Mälarstrand

300 personer med en medelålder på 25 – 30 år placerade på golvet vid scen, i en halvcirkel runt scen samt på övervåningen där man har folk tittande ner från tre sidor. Packat med folk!

Buffé med generösa alkoholserveringar.

Sverioge spelar fotboll mot Danmark på Råsunda vilket innebär att de flesta yngre män hellre hade varit där än på fest. Blippande mobiltelefoner får bli ett substitut under middagen så att de får veta om Zlatan snubblat in en boll i mål igen…

En riktigt bra partyorkester vid namn Bortalaget som innan jag går på kör ett mördarpotpurri av välkända låtar som får folk att hoppa upp och ner.

Dessutom står Bortalaget för tekniken genom att jag kör på deras PA (ljudanläggning). Detta innebär helt andra mikrofoner och annat ljus än det jag vill ha (däremot väljer jag 100% av gångerna ett dansbands ljudanläggning jämfört med en fast ljudanläggning).

Stämningen är på topp. De flesta har nu ätit och druckit och är nu på väg ut för att uträtta sina behov eller röka. De är uppjagade av Bortalagets energi och nu är det ju egentligen bara ”PAAAARTYYYYYYYYY!” som gäller.

Nu är det alltså dags för mig att komma in och försöka få kommandot och få folk att lyssna på det jag säger.
Hur skulle du gjort och vad skulle du känna vi detta tillfälle?

Personligen känner jag bara ”- H*lvete, det här kommer att barka åt skogen” och jag fick vibbar från när man på 90-talet var ute på stand up-klubbar i någon förort utanför någon by utanför Knäckebröhult där intresset är bara att skrika och dricka så mycket man kan.
Nåja, det var långt ifrån dessa situationer nu, men jag fick en liten vibb…

Men nu står jag där på scen. Fattar mikrofonen och ljuset slås på och  jag säger ”- Godafton mina damer och herrar, jag heter John Houdi. Kan jag få en applåd så sätter vi igång”.

Jag kör 52 minuter. Självklart lite stirrigt i början men sedan, efter ett tag, händer det som händer ibland; När jag tar en paus i mitt snack är det precis tyst i lokalen. Det enda jag hör är brummet från PA-anläggningen. Det är en makalös och mäktig känsla att känna att man på något outgrundligt sätt lyckats få tyst på alla i publiken och de tittar på det jag gör och lyssnar.

Detta är en fantastisk upplevelse som gör detta jobbet så enormt unikt.

Byter om efter gigget i den trånga logen. Slänger den dyngsura skjortan i resegarderoben och går mot bilen för att köra hem.
När bilen startas är det plötsligt tomt och det enda man har är ett leende på läpparna och en tillfredsställelse i kroppen.
Slår på ett ett år gammalt avsnitt av PennRadio med Penn Jillette på min iPod och kör ut från parkeringen.
Detta påminner mig att jag måste komma ihåg att spela in de nya avsnitten av Penn & Tellers BULLSHIT som går på kanal 6 på söndagskvällar…

Här kan du se några inslag från Bullshit >>