Smilbandet

Intressant gig i går på Nalen. Smilbandspriset 2011 skulle delas ut med pompa och ståt och jag var enda artist som stod för underhållningen från scen.

Smilbandspriset delas sedan 2000 ut till någon som på ett bestående sätt ”har gjort Sverige gladare”. I år var det Vicky von der Lancken som erhöll priset och fick motta det från kung Carl Gustaf.

Bland tidigare pristagare märks Magnus Härenstam, Sven Tumba, Kjerstin Dellert och Fredrik Lindström.

En smokingmiddag vilket påbjuder att även ”gycklaren” klär sig i smoking

Jag gjorde två set; en teaser på fem minuter direkt efter förrätt och sedan femton minuter vid osten. Det gick kanonbra, om jag får säga det själv. Och då dka man ha i åtanke att det är en kräsen publik. Förutom kungen var även drottningen och Prinsessan Christina närvarande samt näringslivets toppar och artister och skådespelare som Lasse Berghagen, Lill-Babs, Peter Dalle, Johan Rheborg, Robert Gustafsson, Gösta Ekman, Marie-Louise Ekman, Lill Lindfors, Magnus Härenstam…. ja, som man säger; the list goes on and on.

Faktum är att Robert Gustafsson var den som introducerade mig vid mitt andra inhopp. Kul!

Fick en trevlig tweet senare på natten som värmde oerhört mycket.

Jag tror att detta är femte eller sjätte gången jag gör show för kungen och drottningen. Som sann rojalist känns det alltid lika roligt och det är en speciell känsla att se från scenen hur kungen skrattar så han nästan gråter.
Fast viktigast ändå vid varje tillfälle är att alla i publiken har ett utbyte och roas minst lika mycket.

Ingen huvudvärk i morgon

I dag är det Nobeldagen och jag är, hör och häpna, inte inbjuden.
Är alltså inte smart nog att få baksmälla i morgon av champagne, konjak och tryffelinkokta sparrisar.

Läste i dagens DN att på Nobelfesten har de kungliga samma regel som mig:

Det är nämligen så att jag i kontraktet med Varieté Royale fått in en passus: ”John Houdi dansar inte”.

Detta för att inte koreografen ska få hjärtsnörp av förtvivlan och publiken skratta sig fördärvat.

Jag försökte dansa en gång på scen. Eller i alla fall ta några steg vid rätt tillfälle.

Det var på Stjärnklart 2004 och jag skulle ”efter tre åttor” (en hemlig kod som dansare har för att dansa vid rätt tillfälle som jag aldrig fattat) göra kanske fem steg runt en proffsdansare. Detta skulle ske samtidigt som alla andra i ensemblen gjorde samma sak.

Jag var den enda som ALDRIG klarade att göra rätt.

Så nu står det i mina kontrakt ”John Houdi dansar inte”.