The Show Must Go On

Inom showbusiness lever vi efter devisen ”The show must go on”. Detta gör att vi artister ibland står med 40 graders feber på scen och försöker underhålla publiken.

The Show Must Go On….

Wikipedia beskriver denna devis på följande sätt:

The show must go on” is a well-known phrase in show business, meaning that regardless of what happens (such as the lead performer breaking a leg), the show must still be put on for the waiting patrons. Theatre veteran Noël Coward queried this cliché in the early 1950s, though, writing a song with the title ”Why Must the Show Go On?”

Penn Jillette, från magikerduon Penn & Teller beskrev denna regel i sitt radioprogram Penn radio på följande sätt:

The show must go on.
Stupidest rule ever made, the show must go on.

If there’s one thing that doesn’t need to go on, it’s a show.

Last night, 800 people, a thousand people, had come to see the Penn and Teller show. If there had been an announcement, “Ladies and gentlemen, Penn Jilette is sick. Why don’t you all go home?” the worst thing that happens, the horrible nightmare that happens is that these people go out and probably have dinner together, maybe go back to the hotel a little earlier and screw.
I mean, that is the nightmare. The nightmare is they don’t get to see Penn and Teller catch a bullet in their teeth and do the show.
It’s a really good show. I’m proud of it. I love it.
But compared to spending time with someone you love, no big deal, ya know?

Och detta kommer från en artist som aldrig ställt in en show i sin karriär.

Jag har ställt in två shower i min karriär som sträcker sig 26 år som proffs:

  1. När mitt första barn föddes (inte det andra; Då stod jag på scen, idiot som jag är)
  2. När jag fick en allergichock, då jag av misstag åt ett solrosfrö. Åker in akut på Södersjukhuset. Sliter efter ett tag bort adrenalindroppet för att ”the show must go on”… Vimmelkantig ringer jag kunden från taxin för att säga att jag är på väg men får höra att Lennie Norman hoppat in för mig i stället….

Det där solrosfröet kostade mig trettio papp……

The show must go on…..

60-åringen

Väldigt få personer har betytt mycket för mig.

Lennie Norman har betytt väldigt mycket för mig.

I dag fyller han 60-år.

Grattis min vän.

Första gången jag hörde talas om Lennie Norman var när han spelade bas med sin pappa Charlie och Ronnie Gardiner på Gran Canaria. Vi besökte på 70-talet Gran Canaria varje januari och Charlie, Lennie och Ronnie var stående inslag på nattklubben i närheten.

 

Jag var bara en liten plit när jag och min far fick tillträde till Hamburger Börs i Stockholm då Charlie Normans trio gjorde krogshow.
Orsaken var att de i showen hade en gästartist vid namn Mel Calvert, en komiker och trollkarl som var brorson till den store magikerna John Calvert (båda hade jag träffat på just Gran Canaria).

Jag fick se en helt underbar show och jag drömde själv om att bli en showman.

Ett decennium senare blev jag fascinerad av något som i USA kallades för stand-up comedy. Jag gillade formen och skrev bland annat ”stand-up comedy illusionist” på mina visitkort men ingen fattade vad det var för något (”står du upp och trollar?”) så jag strök det.

Jobbade vid ett tillfälle som konferencier i slutet av 80-talet på ett företagsevent på Pite Havsbad där de hade bjudit in Charlie Norman trio. När jag hörde Lennies mellansnack tänkte jag att han banne mig skulle kunna bli en ståuppkomiker.

När stand-up comedy äntligen kom till Sverige, 1988, glömmer jag aldrig inslaget i Rapport att på restaurang Skitiga Duken i Gamla Stan i Stockholm hade några glada artister startat något som heter stand-up comedy i Sverige. De kallade sig för S.U.C.K (stand Up Comedy Klubben).
En av de som stod på scenen var Lennie Norman. Då var han kontroversiell och vass. Något som han dras med än i dag då folk tror att Lennie Norman är lika med ”under bältet”. Så fel de kan ha.

1991 fick jag ett erbjudande att åka med på en turné i Skåne. Hela upplägget lät sådär kul men när jag hörde att Lennie Norman skulle med så beslutade jag mig snabbt som attan att vara med.

Detta förändrade mitt liv.

Jag och Lennie kom väl överens under den turnén och vi lärde känna varandra.

Inte närmaste vänner, för både jag och Lennie har stor integritet. Däremot delade vi samma syn av politik, religion och liberalism och hade samma komiska förebilder.

Lennie var då i samma ålder som jag är nu och bilden ovan kommer från den tiden.

Det var Lennie som la en skyddande vinge över mig och tyckte att jag skulle prova att göra min show på landets enda stand-up comedyklubb, Norra Brunn.

Att 1991 komma in i stand-up comedycirkusen var för mig upplyftande. Jag hade tappat lite känslan av ”konst” inom trolleriet medan stand-up comedy fick mig att känna mig ”konstnärlig” igen (även om jag fortsatte att trolla, buktala och ”svälja” glödande cigaretter under stand up-showerna).

Att göra över 200 shower per år under 90-talet på de mest omaka och tuffa comedy-ställen som fanns i Sverige formade mig till den artist jag är i dag.

Mycket av min framgång har jag att tacka Lennie Norman för.
Inte bara jag. Hade inte Lennie Norman upptäckt två skåningar på en stand-uptävling hade vi kanske inte fått se David Batra och Johan Glans?
Lennie har hjälpt så många komiker under åren att det knappt går att räkna. 

Tack min vän och stort grattis på 60-årsdagen i dag.

Jag vet att du njuter av en stor Whiskey i dag…

Skål!