Varför många är rädda för buktalardockor

Jag buktalar väldigt sällan med buktalardockor. Däremot fascinerar buktalardockor mig.
Men varje gång jag använt min docka Charles von Scheele har man hört och sett folk som blir rädda för dockan.
Kanske inte så konstigt med tanke på alla skräckfilmer som gjorts med bukatalrdockor och likannde dockor.

En film jag speciellt minns är Magic från 1978 med bland annat en ung Anthony Hopkins och svenskättade Ann-Margret

En annan film som påverkat folks rädsla för buktalardockor är filmer som Child’s Play från 1988, där dockan Chucky plötsligt blev levande och gick runt och mördade folk. Nu var Chucky ingen buktalardocka, utan en batteridriven leksak, men utseendet och storleken gjorde ändå att folk associerade Chucky till buktalardockor.

Men det har även gjorts bra filmer om buktaleri och buktalardockor som inte mördar.

Edgar Bergen gjorde ett par filmer med sina dockor och ofta tillsammans med världens mest kända buktalardocka; Charlie McCarthy. Här ett klipp från filmen Charlie McCarthy – Detective från 1939:

En mycket bra och kärleksfull film heter Dummy från 2002 med Adrian Brody i huvudrollen. Adrian – som vann en Oscar för bästa manliga huvudroll för sin roll i The Pianist, också från 2002 – tränade buktaleri inför den här filmen och blev ganska skicklig.
Här är trailern för filmen:

Någon större film jag glömt? Skriv ner dessa i kommentarsfältet så fyller vi på listan.

Victor Borge

Victor Borge, den danske komikern och pianisten, tillhör en av mina hjältar.
Jag hade turen att se honom två gånger då han var i Sverige. En makalös man med en fantastisk komisk timing.

Läste en artikel om honom i SAS tidning på flyget ner till Bryssel. Jag kommer inte ihåg att han sa följande exakt så, men jag kommer ihåg att han sa något liknande. Det som citeras i artikeln är bland det vackraste, varmaste och ödmjukaste en artist har sagt som avslutning på sin föreställning:

”I would like to thank my parents for making this evening possible, and I would like to thank my children for making it necessary.
I would like to thank all of you for making it so pleasant. When once in a while, a handkerchief comes out to wipe away tears from laughter, that is my reward… the rest goes to the government.
Remember that a smile is the shortest distance between two people. When you say good-bye to something you love, a little of yourself dies. So I won’t say goodbye to you. I’ll just say, ‘until next time’.”