Mer om talangtävlingar på tv

Det här blir ett långt inlägg men jag hoppas du tar dig tid att läsa det.

 

Jag har ju tidigare skrivit en del om talangtävlingar i tv.

 

Jag har alltid tyckt att det är synd att varieté- och skådenummer får så kort tid på sig och sedan ska de bedömas av domare och ju elakare domarna är desto ”bättre tv” blir det.

 

Tack och lov har Tobbe Trollkarl suttit i den svenska juryn i programmet Talang i TV4. Han har ett hjärta för varietén och skådenumren OCH kunskapen att bedöma, till skillnad från den amerikanska juryn i America’s Got Talent.

 

Sveriges Magi-Arkiv skriver om ett ”nytt tv-koncept” i Barnkanalen som i korthet beskrivs som följande:

 

Varje artist (4 per program) ska ha förberett ett framträdande på 2 min och 30 sek (varken mer eller mindre) som de framför på en scen. Publiken har mentometerknappar som de trycker på när de tröttnar på artisten på scenen. När 50% har tryckt slocknar strålkastaren riktad mot artisten och framträdandet avbryts. Detta innebär att man kanske bara får stå på scen någon minut. Den artist som publiken slutligen ger längst tid i Rampljuset vinner och får komma tillbaka till ytterligare ett program och kanske även till finalen.

 

Publiken ska alltså bestämma om det som är på scen duger eller ej.

Här är det verkligen förnedrings-tv på gång samtidigt som tv får ett enormt billigt program producerat (absolut ingen ersättning utgår till de deltagande). 

 

När stand-up kom till Sverige första gången (och ingen direkt visste vad formen gick ut på) sattes det upp en stor tävling på Berns’ Salonger i Stockholm. ”Ståuppkomiker” (läs: bondkomiker och revyskådisar) körde sina ”Kålle å Ada-vitsar”.

Publiken skulle avgöra genom att de hade små gula skumgummibollar som de skulle kasta på komikern om de inte gillade det de såg.

Detta tyckte publiken var så festligt att de kastade så fort de fick chansen. Ofta bollar som var indränkta i öl eller annan vätska.

Förnedringen av komikern på scen var enorm men redan då (slutet på 80-talet) skulle det visst vara ”bra tv”. Tack och lov så gjordes bara ett par program eftersom folk inte förstod vitsen att se ett program med komiker som inte ens hinner komma in på scen innan han eller hon överöstes med bollar. 

 

Självklart kommer det här nya programmet och nästa års Talang att locka flera lycksökare som vet att enda sättet att slå igenom i Sverige i dag är via tv och vad man gör och hur förödmjukad man blir i tv spelar i stort sett ingen roll, bara man syns där.

 

Förut var kändisar KÄNDISAR för att de gjorde något bra. Nu blir man kändis om man är kåt ensam mamma/bonde/norrlänning/etc eller bara kopulerar och super i tv och fläker ut sitt privatliv för allas beskådan.

 

Att förnedras i tv är numera ”bra tv”.

 

En av världens främsta magiska kreatörer och illusionsmakare, Jim Steinmeyer, skrev i senaste numret av den magiska facktidningen GENII följande om dessa talangtävlingar i tv som kanske får er som inte är varieté- eller skådeartister att förstå vad det hela går ut på och den enorma kärleken till folk som uppträder.

Han skriver ur amerikanskt perspektiv, men som ni ser går det hela igen även i Sverige:

 

Magicians today seem mystified that there’s so little presence of magic on television. The days of the flashy magic television special are gone.

David Blaine and Criss Angel have a very different formula, which has managed to grab a new audience. But you have to realize that in recent years, magic has waned because there is no longer a fashion for variety.

In the 1970s, there was still a tradition of variety on television: Ed Sullivan, Carol Burnett, The Hollywood Palace, and Dean Martin. Magic specials were variations on the variety show format.

Today, variety survives only in some weird, geneticallyaltered, hybrid form, part reality show, part game show, part freak show.

America’s Got Talent (USA:s motsvarighet till Talang i TV4. Johns anm.) is the weirdest example of this, a program that pretends to bring variety back to television (or even more astonishingly, pretends to Judge ”talent”). These shows aren’t really in search of variety or talent, but some narrative that will elicit tears, or cheers, or oohs and aahs from the audience.

The program propels itself forward in breathless expectation that the next person stumbling out onto the stage will be a little girl, carrying a teddy bear, with tears in her eyes. She’s an orphan. She’s been abused. And now she’s going to sing the aria from Madame Butterfly. Maestro, if you please.

Our overseas readers might be surprised to read of the strange twists and turns of American television. Last month, in the latest incarnation of America’s Got Talent, we saw Jonathan and Charlotte Pendragon (han är en av världens mest meriterade illusionister. Johns anm.) competing with their version of the famous Metamorphosis illusion.

I had to groan when, despite their expected pictureperfect presentation, one of the judges wanted to see Jonathan’s scar from his recent surgery and then gave them the thumbs-up with the remark, ”You’ve suffered for your art.”

Yes, first things first. Look for the sensational story, the tearjerker, the oddity. That’s what this sort of variety has become.

And now, bring on the little girl with the teddy bear.

Back in the days of vaudeville, no one really cared if the juggler was an alcoholic, or an abused child, or his wife just left him, or his legs hurt.
He walked onstage, he juggled for 12 minutes, and, if you liked him, you paid for a ticket next time he appeared in town. Audiences were too busy being entertained to worry about all the rest of that stuff.

When the comedian George Carlin died last month, one of his obituaries mentioned a line from his performances. I think that he had it just right.

”If you’re born in this world, you’re given a ticket to the freak show. If you’re born in America, you’re given a front seat.”

I was recently talking to a professional magician about America’s Got Talent and the treacherous process of appearing on that show, how the crowd is encouraged to boo or cheer, and how churlish remarks or casual dismissals are all part of the ”game.” I know that some magicians have wondered whether this was a good showcase for The Pendragons who are, after all, a ground-breaking illusion act and probably due more respect than, ”Show me your scar.”

But let’s be honest, a number of good, solid magicians have also negotiated the stage on America’s Got Talent. Nathan Burton, Kevin James, and Bruce Block, among others, have all held on for several weeks by the skin of their teeth, and emerged with newfound recognition.

And when you’re a performer, you perform. You find the best venues, you chose the best material, and you take your best shot.

I remember talking to the late Alan Wakeling about the magic doldrums in the 1950s, when he developed an act to work coffee houses (not too different from our Starbucks’ franchises today). Not a great place to work. Not great crowds. , don’t think Alan was crazy about working in coffee houses.
But performers … perform!

At the same time, we have to recognize that magic won’t really be back, in force, until variety is back in the consciousness of the American public.

Right now we’re all sitting in the front row at the freak show, pretending that we’re all watching something more sophisticated. It’s the best we can do under the circumstances. If you think my analogy is too harsh, I don’t mean it to be.

Remember that AI Flosso (en legend inom trolleriet i USA. Johns anm.), one of the great, beloved magicians of the last century, performed for many years at the sideshow at Coney Island … Literally.

Performers perform.

Magiskt i Östervåla

Haft ett litet ”meeting” med några kolleger hemma hos oss i Östervåla under två dagar.
Egentligen ganska ”hemligt” men UNT och Sala Allehanda fick nys om det hela.

 
Här sitter jag och gör ett korttrick för Johan Ståhl.

Läs mer i Upsala Nya Tidning (där man också kan se ett litet videoklipp)
Sala Allehanda skrev också en artikel men den finns inte på nätet. Dessutom blev jag intervjuad i radio i Radio Uppland. 
Snyggt jobbat att hålla detta ”hemligt”… 

Vi hade i alla fall fantastiskt kul. Och det var givande.

Heder till Tobbe

Hann se Seth Engström i Talang 2008 i går innan jag gick till gigget i Halmstad.

Vad jag förstår blev det ett ordentligt omkast i programmet för hans del.

Han skötte sig dock bra och all heder till Tobbe Blom som ger Seth en stående ovation så att folk verkligen förstår hur svårt detta är.

Grattis Seth! Nu är det tillbaka till ritbordet som gäller inför finalen nästa vecka.

Sedan blir jag lite irriterad på Bert; Hans evinnerliga sätt att säga till skådenummer att han ”sett det förut”. Jag har sett andra sjunga också. Har t om sett Whitney Houston sjunga sina egna låtar som nu den lilla tjejen sjöng förra veckan (hon kommer vinna eftersom Svenne Banan och TV4 gillar henne).

ALLA sång och musiknummer som var med i går har jag också sett förut… Tusentals gånger.

Heder dock till Komodo som gjorde något eget.

Nej, nu kommer min flygtaxi om fem minuter. 

Varför trolleri är hetare nu än någonsin?

Så var rubriken i ett mail från den Las Vegas-baserade magikern Jeff McBride.
Så här skriver han vidare:

  • People are hungry for reality television… Go figure! (Anm; McBride är en av domarna i den amerikanska trolleridokusåpan ”Celebracadabra” som just nu går i USA).
  • Close-up and stand-up street-style magic have captured new audiences
  • People are discovering that magic is more than just tricks, but a real performance art.
  • Magic is an international language, transcending all cultural barriers.
  • Magic is visual appeals to all ages.
  • Magic is an ”open secret,” though shrouded in mystery and secrecy throughout the ages. Now, interested students of the art can access the wisdom of the ages at the speed of Google.
  • YouTube clips are transforming the way we experience magic. More people are viewing YouTube clips than live shows. Times are a-changing, and here is how you, dear reader, are changing them!

Jag skulle väl kunna lägga till att i Sverige beror det naturligtvis på Joe Laberos enorma framgångar.

Dessutom finns det i dag en hel drös okända magiker som lever gott på sitt trolleri och som är ambassadörer för bra trolleri.

 

Tobbe Trollkarl har ju också sett till att trolleri fått uppmärksamhet i tv. Han trollade varje tisdag i Lattjolajban på TV4 samt bjöd in massor av trollkarlar att vara med i tv (jag, bland andra). Sedan har hans Gröna Lund-show bandats och visats på bästa sändningstid under julen, precis som Carl-Einar Häckners Varieté banadats på Liseberg.

 

I Talang 2008 har det varit med ett flertal bra trollkarlar (med ett stort undantag tyvärr) som också har varit bra ambassadörer för magin. Tänker då på Persson vs. Persson, Alexander – Master of illusions, Seth Engström,  John-Henry, Mr. Jacoby (som tyvärr aldrig fick visa vad han VERKLIGEN kan).

 

Bra ambassadörer för trolleriet i Sverige. Att de är med i tv gör att folk förstår att det finns en hel del bra trollkarlar i Sverige… inte bara Labero.

Johan Wellton – igen

OK, jag vet att många var imponerade av Johan Wellton i gårdagens avsnitt av Talang 2008 (med all rätt).

I går ”värmde” Johan upp med fem bollar och Tobbe sa ”– Fem bollar är det inte så många i Sverige som klarar av”.

Jag skrev också igår ”you have seen nothing yet”.

Här är ett klipp med Johan för något år sedan där han gör samma sak med NIO bollar.
 

Här är en RIKTIG talang som är värd all uppmärksamhet i ett program som heter just ”Talang”. Johan är inte bara Sveriges i särklass bästa jonglör, han är en showman också!

Vinner han inte hela tävlingen beror det på att Svenne Banan tycker att någon nioåring som sjunger Imse Vimse Spindel ”är sååå sööööt” eller att TV4 har riggat tävlingen (nämen det sa väl inte TV4:s Porseryd något om i sina SMS till Alex Schulman, va?).

Jag har svårt att tro att det finns någon större talang än Johan Wellton i hela Sverige just nu… 

Och; Efter att du sett Johan jonglera med nio bollar vill jag bara säga: You ain’t seen nothing yet!

Varför jag aldrig uppträder för barn

När jag började i min karriär uppträdde jag ofta för barn. Jag var ju ett barn själv då dessutom.

Sedan 20 år tillbaka har jag aldrig uppträtt för barn (förutom några inhopp på mina egna barns kalas när tårtan var försenad).

Att trolla för barn är svårare än man kan tro. Jag har full respekt för Tobbe Trollkarl och Conny Ray med flera som trollar fulltid för barn. 

Jag klarar inte av det. Inte bara för att det kan gå tufft till utan barn är smarta som attan. Trollar man bort en peng fattar de att den förmodligen ligger i den andra handen och skriker ut detta.

Här kommer ett klipp. Javisst är det reklam, men det speglar också – faktiskt – hur det kan vara att vara en trollkarl och trolla för barn och detta är en av orsakerna till att jag ALDRIG upptrder på barnkalas:

 

 

 

Listan för 2007

Här är mitt årsbokslut och lista för 2007

Filmer på bio
Såg 7 filmer på bio 2007 och de var (i ordningen jag gillade dem):

Arn – Tempelriddaren
Harry Potter och fenixorden
Råttatouille
Guldkompassen
Teenage Mutant Ninja Turtles III
Shrek 3
Familjen Robinson

Video, DVD, och TV.
Hinner inte se så mycket på tv men serier jag och Jeanette följer är Desperate Housewifes och 2 1/2  men. Såg en del filmer på hotell och hyrde och köpte några DVD:s. Här kommer en lista på några av de filmer och tv-program jag såg:

Star Wars I – VI (för att mina barn ville se dem. Älskar ”IV – A New Hope”)
Flags of our Fathers (den censurerade versionen på planet mellan Sverige och USA)
Rocky Balboa
Babel
The Root of All Evil, 1 & 2, Richard Dawkins
Stranger Than Fiction
Den Svarta Dahlian
Scoop
Simpsons – The Movie
Pirates of the Carribean 3
Spiderman 3
Evan den allsmäktige
2 1/2  Men
Desperate Housewifes
Die Hard 4.0
Wild Hogs

Konserter:
Såg inte så många konserter som jag skulle ha vilja sett. Barbra Streisand ställde in men följande konserter såg jag (i den ordning jag gillade dem):

The Police – Globen 24 augusti
Roger Waters – Globen Stockholm 24 april
Cirque du Soleil – Delirium Globen 29 september
Disney on Ice

Comedy shower:
Såg inga renodlade comedyshower 2007

Magishower
Gillar att se andra trolla men i år har jag inte sett så många:

Galashowen på SMC:s årsmöte
Invited to Labero –Hamburger Börs och Rondo
Tobbe Trollkarl på Gröna Lund

Teater, musikaler:
Hade önskat att jag såg fler shower och musikaler men jg hann se en väldigt bra musikal:

Singing in The Rain – Oscarsteatern, Stockholm

Podcasts:
Prenumererar på ett gäng podcasts. Här är några av de bättre:

PennRadio (som somnade in 2 mars)
GoMagicGo
iTricks.com
Sleight Club with Chriss Wilcox
The Skeptics’ Guide to the universe
The Amazing Show with James Randi
Real Time with Bill Maher

Video Podcasts:
Prenumererar på ett gäng videopodcasts. Här är några jag ofta tittade på under 2007:

Comedy Central: Stand-up
Virtual Magician’s video podcast
Photoshop – Svenska guider I Photoshop

Boklista:
Förutom en hel del fackliteratur läste jag följande böcker under 2007:

Always leave them laughing – John Fischer (Om Tommy Cooper)
The God Delusion – Richard Dawkins
Tro och Vetande 2.0 – Christer Sturmark
Hiding the Elephant – Jim Steinmeyer

Ljudböcker:
När jag inte laser böcker försöker jag ”läsa” via min iPod. Här är några ljudböcker jag lyssnade på under 2007:

Comedy Club Shootout: Volume 1
Love Groucho: Letters from Groucho Marx to his daughter Miriam
En Nötcreme och En Moviebox – Filip Hammar och Fredrik Wikinsson
Christopher Hitchens – God Is Not Great: How Religion Poisons Everything
Never Have Your Dog Stuffed and Other Things I’ve Learned – Alan Alda
Sam Harris – Letter to a Christian nation
Richard Dawkins – The God Delusion
Richard Dawkins – The Ancestor’s Tale
The Golden Rule of Schmoozing 

Musik:
Köpte 21 CD-skivor (mest via iTunes) under 2007 och här är de flesta (utan rangordning):

James Grote – Redshift
Nine Inch Nails
Babel
Prince – Planet Earth
Eurovision Song Contest 2007
Queensrÿche – Take Cover
Bob Dylan – Dylan
Bob Dylan – Modern Times
Criss Angel – Mindfreak
Jay Z – American Gangster
Kent – Tillbaka till samtiden
The Police – Police 2007
Sting – Bring on the night
Victor Borge – King of comedy
Led Zeppelin – Mothership
Elvis – Live in Las Vegas
Michael Bublé – Call me irresponsible