Sigfried & Roy förändrade magivärlden med sin magi. De var de första att övertyga producenter och finansiärer att satsa på en magishow i Las Vegas då det då ansågs helt omöjligt.

I klippet ovan får man höra dem sjunga. Faktiskt inte första gången de gör det offentligt. I deras första tv-special gjorde de ett shownummer där de sjöng ”It began with a hat, an ordinary hat”…

Ser dem nog hellre såhär som de framförde sin show på Mirage hotell & casino i Las Vegas fram till Roys olycka 2003.

Igår gjorde jag ett gig för en bank på Krägga Herrgård i Bålsta. Ca 100 personer, vilket är en favoritstorlek av publik.
Gick på ganska sent. En bra stund efter tio och då hade de ändå just avslutat varmrätten. Klippet ovan visar min tekniker Hasse leka med sin iPhone i väntan på att jag ska gå på i det ”vackra” green-room som köket i annexet utgjorde.
Showbizglamour, som vanligt…

Härlig och glad publik och det piskades upp en bra stämning.

Hemma vid 01-tiden på natten.

Efter att ha haft ledigt med familjen över Påsk var det dags att sätta igång med showandet igen.

Klart man ska göra en liten show på Globen då…

Nu var det ju (tyvärr) så att jag inte var huvudakten och de över 7000 personerna kom från Ericsson och skulle egentligen vara med om en stor företagspresentation med nya VD och mycket annat.

Dagen innan hade Andrea Bocelli haft konsert så eventbolaget använde dels samma stora scen och suveräna ljudsystem.

För mig, och den andra artisten, Svante Drake så gällde en annan scen som var placerad mitt på golvet med publiken runt om. Knappast de bästa förutsättningarna för en trollkarl…

Problemet då är också att ljudet kommer från den stora scenen och jag står i mitten. Då uppstår ett ”delay” (en fördröjning) av ljudet vilket är fruktansvärt jobbig då man pratar och hör sin röst ett ögonblick senare.

För att motverka detta så använde vi då så kallade ”in-ear systems”  vilket innebär att man får små hörlurar i öronen så att man hör sig själv. Man är då totalt avskärmad från allt och hör inte publiken. Av den orsaken hade jag bara en in-ear i mitt ena öra.

Så vad gjorde jag då? Tog jag fram mina jätteillusioner? Nope, jag gjorde ett korttrick och lite buktaleri. Totalat gjorde jag väl ca 20 minuter och Svante 10 minuter innan vi lämnade över till Ericsson och deras eventansvarige.

Det är inte första gången jag gjort min show på Globen men det är alltid lite kul och speciellt.

Den 12 – 13 mars firade Casino Cosmopol att de varit öppna i sju år.

Jag gjorde en show varje kväll vid klockan 21 uppe i restaurangen och på den nybyggda scenen där.

Kasinojobb är lite halvsvåra. Dels är det ofta en lite speciell publik. En del tror att de är i ”Las Vegas” och är i en glamourvärld och dricker champagne och låtsas att inte vara imponerade. Många är där för att spela och skäms kanske lite och vill inte ha uppmärksamhet eller synas.

På Casino Cosmopol är scenen placerad på läktaren till en gammal biograf. Man får av den orsaken en enorm volym då man från restaurangen tittar ner på de som spelar där under. Det blir lite kyrkofeeling så man kan glömma det där med slipsen i pannan och dansande på borden.

Dessutom var det ju final i Melodifestivalen i går och alla, inkluderat de som jobbade på kasinot, var förvånade att det var så mycket folk när de flesta andra restauranger gapade tomma.

Trots detta gick båda mina föreställningar bara bra. Känns skönt att vara igång igen efter att ha haft sportlovsledigt.

Tom Mullica heter en amerikansk magiker som lärde mig att ”äta cigaretter” en gång i början av 90-talet. Hans rutin är makalös (som du kan se på klippet ovan) och min rutin var designad efter mig. Att rakt av kopiera Mullica var det aldrig tal om, även om han gav mig sitt godkännande.

Tom Mullica var en fantastisk magiker och komiker som sedemera (när cigaretter blev politiskt inkorrekt) slutade trolla och gick över till att porträttera Red Skelton.

Läser i dag på The Magic Newswire att Tom Mullica nyligen fått diagnosen leukemi och behandlas för den.
Vi får hoppas att läkarvetenskapen kan hjälpa denna fantastiska komiker och magiker och han är i mina tankar.

Seriefiguren Mandrake är egentligen urtypen av trollkarl (fast han är hypnotisör egentligen): Han är alltid klädd i frack, hög hatt och cape. Har en exotisk assistent med namnet Lothar och använder sina krafter till det goda.

Minns att jag ofta läste Mandrake-strippar när jag var liten. Gillade alltid när en bov hotade honom med en pistol och då kom texten ”Mandrake gör en hypnotisk gest” och boven trodde då att han stod med en banan i handen och kunde lätt oskadliggöras.

1939 spelade Columbia in 12 avsnitt av Mandrake. Ett av klippen kan man se ovan. Här trollar Mandrake på ”traditionellt” sätt och gör, bland annat, en intressant (för trollkarlar) bägarspelsrutin med tre tekoppar.

På senare år har det ryktats om en nyinspelning av Mandrake och flera trollkarlar och skådespelare har angetts som huvudrollsinnehavare. En de, tack och lov, verkar ha släppt tankarna om som huvudrollsinnehavare är Criss Angel.

Men konceptet är intressant.
Tror det skulle kunna bli en bra film om man inte känner sig tvungen att utöva för mycket specialeffekter och woo-woo.

Klippet ovan visar Jimmy Grippo när han gör förbluffande kortttrick för Orson Welles och Merv Griffin.

Jimmy föddes 1898 och var en av de första att jobba i Las vegas med close-up för de rika och kända.
1966 började han jobba på Caesar’s Palace i Las Vegas.

Det finns många otroliga historier om Jimmy Grippo. Det sägs att han brukade slå vad med kändisar som Frank Sinatra, Sammy Davis, Jr och liknande digniteter om vem som bar på mest pengar just då.

Jimmy vann alltid.

Jimmy Grippo gick bort 1992 i en ålder av 94 år och kommer alltid att räknas bland de största magilegenderna för all framtid.

Många kanske inte vet att regissören Orson Wells var väldigt intresserad av trolleri?
Förutom att han var en skicklig magiker la han alltid en välregisserad hand över allt trolleri han gjorde.
Se bara ovan då han trollar med Marlene Dietrich.